Hur ska jag hinna få igång mig själv, hoppas det finns ett behov av att slappa idag!

Den enda som gillar när ja mår så här så är det min värmefiltstokiga katt!

Kan knappt hålla mig vaken, hemskt!

kollat på en film, ska få igång radion så man inte blir helt tokig.

jag gillar att vara själv, när jag väljer det.

påtvingad isolering är som ett fängelse.

Jaha, så var det en sådan där dag då det blir film hela dagen med värmefilt och kuddar.

mysigt? 

Tänk om igen.

smärtstatusen ser ut som följer;

armar och händer är som tusen nålar

huvudet Dånar

ont i nacken

kan knappt stå upp för fötterna gör så ont

likaså mina knän och ryggslutet.

övriga symptom idag är

fattiqe, dimsyn och magproblem.

det ringer i öronen.

När dessa dagar kommer är det bara att duka under tända lite ljus, rökelser och pyssla om sig själv efter bästa förmåga.

förhoppningsvis hinner jag piggna till innan dottern kommer hem.

/trötter

Hej!

Jag är inte så intresserad av läsare Som av att få uttrycka mig.

Faktum är att jag är så trött på människor och deras svek så jag kräks.

Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna lita på någon igen.

Jag försöker att säga positiva saker och visa min omgivning det de behöver se, nämligen att jag gör något possitivt.

det gör dem glada och de slipper känna hopplöshet över att inte kunna göra mig frisk.

men det var länge sedan någon frågade hur jag har det, eller ville komma på en fika.

Jag minns inte längre hur det kändes att inte ha extremt ont, faktum är att skulle jag vakna utan smärta skulle jag förutsätta att jag var död.

Just för tillfället håller många av de i min släkt och de få vänner jag har kvar på med projekt bara uppmuntra till det som är possitivt.

Som att jag nu då ska lära mig hur jag ska bete mig i min smärta.

I denna märkliga lek får man inte berätta för mycket hur man mår, alltså min vardag.

man ska bara berätta om det som går bra och är possitivt i deras ögon.

man ska inte tala om djupa saker som ensamhet eller liknande, då får de dåligt samvete och det vill de inte.

Såklart vill inte jag det heller, men ibland kan jag inte hålla truten.

Skriver jag något på FB om att jag har det jobbigt kommer små gulliga hjärtan på rad.

Som ett hån.

För ingen kommer hit, ingen ringer.

De som ringer pratar på, hela samtalet om sig själva, en del känner sig tvingade att fråga hur det är men ingen vill höra svaret så man blir avbruten och strax därefter är samtalet över.

Att min trötta hjärna redan efter fem minuters pladdrande om deras upplevelser och inköp knappt orkar ta in och sortera mer information är av underordnad vikt.

Kanske orkade jag det förut, kanske är det så det alltid varit men att jag först nu ser det?

Jag vet inte så noga, det lutar åt det senare.

De flesta i min släkt känner mig inte alls.

De har för länge sedan beslutat sig för vem jag är och hurdan jag är, därefter blir jag behandlad.

det spelar ingen roll vad jag säger eller gör, det som hörs är ändå det som bekräftar den förutfattade meningen.

inget jag säger eller gör är något att möta med respekt eller beundran. 

De vet bäst om allt, så varför berätta något alls?

Jag skriver här för att psykisk misshandel från FK och läkare genom åren har lämnat mig med djupa sår som aldrig läker.

Man får lära sig att leva med det på något vis, att man skulle vara lat och dålig som människa för att man är sjuk.

Äntligen är jag "sjukpensionär" och får vila mig nu.

men jag upplever stress och stor ängslan att tryggheten ska dras undan igen och det enda som håller mig uppe ska ryckas ifrån mig och min familj.

Försvinner det erkännandet så försvinner min enda väg till träning och terapi.

båda uppbyggda av mig för att passa mig, för att mina muskler inte ska förtvina helt.

Tyvärr är det så att en del människor då får för sig att man visst kan arbeta.

De skulle testa att leva mitt liv, det är inte så lätt som det kan verka.

av den långa lista av fibrosymptom som finns, är där inte mycket som jag inte upplever, varje dag eller återkommande i intervall.

Det är ett ständigt avvägande till vad energin ska läggas på och hur på bästa sätt.

Jag orkar inte ta hänsyn till om andra blir trampade på tårna längre.

Jag har försökt att beskriva hur illa det är, ändå förstår inte folk att det är svårt för mig att komma till dem.

De blir förvånade när jag behöver rullstol om jag ska någonstans som kräver mycket gående ex. 

De kan inte förstå skillnaden mellan att trampa en stund på en spinnrock och att hålla hela kroppsaparaten igång som vid promenader ex.

man ska vara possitiv till träning säger alla...

men träning gör mig mycket sjuk.

min träning, på mitt sätt stärker mig.

den kommer jag även att tala om senare Säkerligen.

Inte alla med fibro klarar träning så bra.

det är inte bara en tröskel vi ska över sedan går det lättare, för en del är det så ja, för andra inte tyvärr.

faktum är att så mycket som folk vill att man ska göra när man blir sjuk, gör en ännu sjukare, av stressen!

så många har en åsikt, det hade jag med förr...

Jag hade fel!